När jag spatserade omkring i mina svart- och vitrutiga byxor och vit t-shirt med Frödingeloggan på sådär klockan 6 på morgonen var allt frid och fröjd.
Sen skulle Sanna gå och äta då fick jag ta över det hon höll på med, nämligen att palla kartonger.
Och efter att ha plastat in (händig som jag är) en pall fullsmockad med kartonger skulle jag gå för att hämta en ny träpall. Den såg lite ut som om den hade gjort sitt här i världen men okej tänkte jag och släpade med den bort dit den skulle vara. När jag sedan stod lutad över den för att rätta till den insåg jag att en av världens största spindlar satt 20 cm från mitt ansikte och tittade på mig. Och jag blev helt stel. när jag tillsist insåg att jag stått i samma position för länge rätade jag på mig.Sen sparkade jag till pallen så att spindeln åkte av. spindeln  haltade omkring på golvet och jag had einte mod nog att döda den faktiskt. inte med skon iallafall.

Och min spindelfobi är enorm så jag vågade inte gå i närheten av den, jag tog hellre en omväg på 20 meter än att hoppa över fanskapet.anywa. Efter att resten av personalen tittat undrande på mig ett bra tag när jag nästan sprungit omkring så fort spindeln rört sig bestämde jag mig för att ta död på den.
jag trodde seriöst jag skulle dö själv, jag har nog aldrig varit så nervös. Som tur var hittade jag en sån där hm, ehm, handtruck? kan det heta det? aja, en grej och skulle köra över den.och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte, den lilla saken haltade undan varje gång!
till sist slutade den yra omkring på golvet och kröp under, haha, väggen.
Men jag måste erkänna, trots att jag inte såg den mer, jag tar inte riktigt i träpallarna på samma sätt längre. och jag är totalt livrädd för att vara därborta.