Jag ska strax städa mitt rum lite, så det blir ett snabbt inlägg.

Jag vill först och främst förtydliga att namnen jag uppgav i förra inläggen omfattade bara 4 personer av alla de ca 20 personerna i klassen som jag kommer sakna och som har betytt genom de sista tre åren. Och de kommer de fortsätta göra.
Jag får snabbt upp en fråga inom mig; Hur skulle jag varit om jag hamnat i en annan klass?
Vore jag Dorran med rosa hår med världens bästa vänner? troligen inte.
Kanske vore jag den fortfarande extremt deppresiva tjejen som skolkade 9 av 10 dagar i skolan?
Tänk om jag hamnat i F och blivit  världens plugghäst?
Eller i A, och jag plötsligt funnit intresse för sport?

det sistnämnda är verkligen inget jag tror på, men vem vet?
Jag kan säga att förtre år sedan då jag började, visst höll jag mig till min egen stil osv, men visst påverkades jag av dem som fanns omkring mig. Cornelia skulle jag nog säga har haft störst inverkan på mig.
Vi var båda två vilsna 13 åringar som lyssnade på Broder Daniel och Marit Bergman dagarna i ända.

Det jag skulle skriva från början var att jag nu är en dag närmare slutet.
det känns konstigt, och jag har fortfarande inte riktigt insett att jag faktiskt aldrigt mer kommer studera på vimarskolan. Aldrig någonsin igen.
Ordet Aldrig känns skrämmande, och jag vill inte inse innebörden.
Jag låter nog de orden avsluta inlägget innan jag bryter ihop totalt av att veta att jag aldrig mer kommer träffa 50% av folket jag lärt känna under mina 9 skolår.