Nu när jag inte längre vet vad som kommer hända i slutet av boken känner jag mig uppgiven.
Jag är orolig över vad som kommer hända. Konstigt nog.

Måtte ingen dåligt ske, tänker jag ständigt när spänningen ökar.
Det klara nog faktiskt inte mitt lilla hjärta av.

Av fem dagars intensiv läsning känns det som om hela familjen Cullen ligger i min säng och väntar på att få fortsätta berätta deras histora för mig. Det är lättelöjligt, det vet jag, men spenderar man fem dygn åt ständig läsning känns det verkligt till slut.