Som alltid när jag är ute på spänningsfyllda äventyr dör batteriet i kameran.
Jag hoppas på ett batteripack till min födelsedag. Tillsammans med ett nytt objektiv, eller blixt vore rätt tufft med.

Hur som haver, Jag hinner med att tänka så mycket när jag är ute på äventyr.
Först vill jag bara säga att det är rätt fint att bo här trots allt.
Alla vet fortfarande vem jag är, troligen mer än på de förra ställen jag bott på, men det är fint.
Jag har sjön bakom huset, stranden 300 meter bort. Närmsta lilla butik ligger tre gator ner, och jag behöver inte umgås med en jävel.

För det andra är folk ganska knäppa här.
Vi har nervösa killen, som jag inte vet något om, utan som går fram-och-tillbaka medans han pratar med sig själv.

Sen har vi killen som alltid står i bar överkropp medans han röker i det öppna fönstret, det borde vara kallt liksom.

Den gamla farbrorn som åker moped till ica trots att han bor under 50 meter bort. Han stöter även på tjejer över 13 år. En kväll tvingades jag spendera 20 minuter med honom eftersom min buss var försenad då jag skulle ut och festa. Som tur var räddades jag av kalle som ochså skulle med bussen.

Vi har brännskadade "Ufo-Gert" sommot alla odds röker som en skorsten..

Paret som bort två gator nedanför mig, (som ansåg att när deras barn döptes skulle mamman få en mp3spelar med minst 8G minne, "är jag lycklig blir mitt barn lyckligt".) varav "mannen" i huset går omskring med en handduk virad kring bröstet när han har duschat.

Sist men inte minst har vi även mina kära grannar som kastar snöboll på deras oskyldiga barn medans barnen ligger i en hög och skriker och gråter. Och Pappan bara skriker - Se upp för snöbollarna! hehe!