Igår när jag för en gångs skull var tidig till bussen och tänkte yes, jag kan iallafall sitta i busskuren och slippa den ilskna vinden, stod det redan två..män, där nere. Aha, det är den konstiga, någorlunda snygga utlänningen som är runt 20, och den korta lilla farbrorn, antog jag och tänkte att man kanske kunde sätta sig endå.
När jag kom närmre ser jag att de inte alls var bekanta och suckade för att jag var tvungen att stå där brevid och känna kylan sprida sig som en sjukdom över hela mig.

Efter två minuter började en av männen skrika. Jag kände mig lite illa till mods om de skulle stå där och bråka 20 minuter innan bussen kom, så jag tänkte precis lyfta på fötterna och gå till andra sidan ( där fanns ju både busskur och sol?!), när jag inser att det är mig de skriker på (??!). (Något som jag nu får för mig lät som "oescha")

Så jag stannade. De pratade inte så jag förtsod ett ända jota, men efter ett par minuter av skakande på huvudet kom vi överrens om att det var ryska. Så där står jag, ensam, men två tjetjener som gång på gång tar upp sin mobil och upprepar ordet "numero", 15 minuter innan bussen kommer.


Mina första tankar var att skriva in 112, men det kändes inte rättvist. Så jag nejade flertal gånger och svarade snällt ja när de frågade om jag var gift. Och jag var, just då, 15 år gammal.
Och nej, det fördes inga konversationer oss emellan, utan allt skedde via ett uselt teckenspråk. Dock var det väldigt simpelt, varför gör man inte teckenspråk så, istället för att komma ihåg diverse handrörelser åt både vänster och höger. 

Jaja.

Nu är jag iallafall lite orolig.
Min pojkvän har inte vaknat än och vem vet, kanske var de båda gubbarna från den ryska maffian? De kanske följde efter mig då jag hämtade min telefon igår? Det kanske var deras uppdrag hela tiden? Leta reda på mig så de kunde komma åt stackars mattias?

Jag tycker det här låter som en bra ursäkt för att ringa hans mobil ett flertal gånger på rak.