Jag vet inte vad jag ska skriva.
Inte över huvudtaget faktiskt. Men jag känner att om jag vill komma igång med bloggen på riktigt så måste jag väl på något vis förklara mig.

Det uppstår en hel del trassel även för mig. Det finns dagar då jag bara vill ligga i sängen och aldrig mer se solljuset. Just de dagarna blir mer och mer vanliga just nu. Skolarbetet tar kål på mig, det är mer än jag klarar av. Av detta blir allt lidande. Mitt humör, matlust, lust att göra saker, sömn och framför allt mitt fina förhållande till min pojkvän. Ibland undrar jag om han bara vill ge upp allt, pga av mig såklart. Mig och mina svackor.

Dessa dagar och kvällar hittar jag en ny förälskelse. Jag hittar tillbaka varje gång. Och varje gång träffar det  precis likadant. Som ett jävla spjut i hjärtat. Men på det finaste sättet. Jag blir så himla ledsen, men så himla glad över att det finns fler som känner precis likadant.
Jag pratar naturligtvis om Sandra och hennes livsupplevelser. Om hur eländigt det kan vara att vara liten och oförståndig.  Om att inte veta varför man mår så innerligt dåligt. Om kärlek och kedjerökning.
Sandra. Jag är så fruktansvärt förälskad i dig ikväll. Om du skulle skriva en bok, skulle jag alltid ha med mig den, den skulle bli min bibel.