För några år sedan, jag minns det som det var igår, låg jag och Cornelia i hennes säng på domaregatan.
Vi tittade på bombay dreams som vi hade hyrt tidigare.
Jag tror det var första gången jag sov hos henne.

Jag minns att jag tyckte filmen var supertråkig. Jag vill minnas att C inte heller tyckte den var något underverk direkt. Lik förbannat låg hon och grät i täcket när det skedde någonslags förening på slutet.

Jag förstod aldrig varför. Jag har aldrig varit bruden som gråter över tv. Varför vet jag inte, det har aldrig varit så bara. Alla grät när simbas pappa dog när vi var små, utom jag.



Nu för tiden har läget förändrats.
Mattias och jag var ju i västervik och tttade på new moon häromdagen.
Utan att förstöra för mycket för er som inte sett den, så handlar det om scenen då Bella sitter vid fönstret.
Asså, jag störttjöt, redan efter 15 minuter av filmen.

Fast nu för tiden är det mer regel än ett undantag att jag gråter när jag ser på greys, scrubs och allt annat som kan vara berörande.




Anledningen till att jag kom på det här är att jag lyssnar på soundtracket. Min syster hade rätt, det är så himla underbart. Jag vill inte stänga på ljudet på tvn, aldrig mer. Jag vill bara lyssna, om och om igen.

När jag hör lykke li's possibility börjar jag nästan gråta igen. Sinnes sjukt. Jag vill se filmen igen. Kanske ska man gå och se den när den kommer till stan med?